Jag vet inte vad det är för något... det enda jag märker är att jag blir på uselt humör och kan börja gråta för minsta lilla. Idag var jag så nedstämd och ångestfylld att jag tänkte skita i att åka in till skolan. En förklaring kan ju vara att jag ska ha mens om några dagar. Men samtidigt så vet jag att jag till och från de senaste snart tio åren varit depressiv och bara velat gömma mig. Jag kan inte fatta att osäkerheten fortfarande kryper sig tätt intill en. Den sociala biten i ens liv samt prestationsångesten är två huvudsakliga ting som oftast skapar stor ångest hos mig. Framförallt just nu, om det nu är pga PMS eller depression? PMS vet jag att jag aldrig lidit av förut, men någonting har de senaste månaderna märkts av strax innan mens.
Men samtidigt, det som jag upplever just nu är nedstämdhet pga sådant som ALLTID funnits hos mig, dvs de ovan nämnda huvudproblemen i mitt liv. Den sociala biten handlar om att jag känner mig osäker inför nytt folk och blir obekväm i en situation bland nya människor, eftersom jag sedan jag blev retad under tonåren är rädd för utanförskap - jag hatade känslan av att vara utfryst! Det borde existera en eller flera paragrafer där konsekvenserna för mobbare blir ett straff i mildare eller strängare beskaffenhet, anpassat efter omständigheterna naturligtvis. I DL (Diskrimineringslagen) regleras ju i och för sig att alla, oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning m.m., skall behandlas likvärdigt. Men det hindrar dock fortfarande inte unga från att mobba varandra pga att någon är annorlunda, så därför är ett slags "straff" eller tillrättavisande det enda som borde ha effekt. Och innan någon ens tänker tanken så är jag totalt EMOT allt vad heter aga! Hur sjutton kom jag in på allt detta egentligen? Duh...
Jag fixar fortfarande inte att vara helt trygg i mig själv då jag befinner mig i en s.k "utsatt situation" bland nya människor. Endast få människor i mitt liv får mig att känna mig komplett och att jag kan vara mig själv. Familjemedlemmar och vänner som står mig nära får mig naturligtvis att känna trygghet och "lyfter" mig så att säga - de är kort och gott mina klippor. Skolan får mig just nu att känna mig aningen frustrerad. Det känns som om man måste komma med ett påklistrat leende hela dagarna får att dölja sin tillfälliga (?) nedstämdhet. Och det känns som om man måste ha världens bästa skämt och vara rapp i tungan för att bli bundis med någon. Jag är inte där på långa vägar. Har aldrig varit varken rapp i tungan eller bra på att skämta - vilket under tonåren var en dålig egenskap om man skulle bli populär, det minns väl de flesta av er? Jag är inte ett verbalt under utan snarare dock ett skriftligt under menar somliga. Det är en egenskap jag desto mer uppskattar tack vare den ena egenskapens frånvaro.
Äsch, detta slutade mest i tomt pladder och förmodligen förstår ingen, eller vill inte förstå vad jag pratar om... :P
Over and out!
Jag har heller aldrig kunnat skaffa vänner genom att vara "rapp" och "rolig". Jag tror att jag är en sådan person som det tar ett tag att komma nära och gilla. När vi träffats så tycker jag att du varit bra på att uttrycka dig, men vi har ju träffats i små sällskap med vänner så det är nog lättare då. Så är det för mig i alla fall. Jag avskyr också känslan av att bli utfryst. Hade inga vänner på högstadiet eftersom det var då jag drabbades av min värk vilket ledde till hög frånvaro + att jag faktiskt hade annorlunda smak och tycke än de flesta andra i skolan. Jag hoppas vi lär känna varandra mer för det verkar som att vi skulle kunna prata om och dela med oss av liknande saker.
SvaraRaderaJag har också varit mobbad, främst under högstadiet. Jag känner mig "ärrad" än. Vågar inte öppna mig inför nytt folk eller vara miss positiv hela tiden heller.
SvaraRaderaPå jobbet känner jag mig som hemma. Många där är lika tokiga som jag ha ha. Men nu när slutet närmar sig och man ska göra nya saker nu och kanske inkluderar det att träffa nytt folk igen och börja om det sociala gör mig stressad. :(
Men då tycker folk att jag överreagerar eller att jag ska rycka upp mig. Det är svårt att ändra på sig själv jue. :(
Marie - jag känner igen mig i dig. Så mycket! Jag förstår precis den där känslan med att vara trygg på ett ställe och så ska man plötsligt söka sig ut bland nytt folk och göra nya grejer. Visst är det skrämmande :(
SvaraRaderaMen man ska alltid försöka vara sig själv och tänka att det är inte fel att vara det. Ibland kan jag känna mig rätt pratglad men ibland har jag stunder då man inte alls vill prata lika mycket eller då man inte orkar vara glad. Då ska man få vara det tycker jag utan att bli stämplad som tråkig eller konstig. För så känns det för mig då jag har dagar då jag inte pratar särskilt mycket :(
kram!