... och tillbaka till den grå vardagen. Något annat är ju trots allt oundvikligt. Man påbörjar jullovet med att pusta ut och försöka njuta ordentligt samt vila sig inför nästkommande termin. Men då man börjat vänja sig vid att vara lite ledig så följer naturligtvis den grava ångesten då slutet av ledigheten börjar närma sig och då man måste skiljas från familjen. Sådana perioder är de värsta på hela året kan jag intyga. Jag mår verkligen piss nu och börjar påminna mig själv om att en tenta kommer snart. Så hur har det gått att plugga under lovet och vara så duktig som jag hade tänkt, för att klara nästa tenta? Nja... jag måste erkänna att familjen har gått före faktiskt. Jag började plugga lite smått idag, vilket kanske är lite för sent...
Men om jag jämför med en tjej i min klass som har familjen på plats i Arvika och inte behöver röra på sig varje år för att umgås med familj, så är förutsättningarna för min del totalt olik hennes. Mina föräldrar bor ju trots allt 55 mil ifrån mig. Sedan har jag möjlighet att som max umgås med dom kanske två veckor per år, vilket kanske får de flesta familjekära att gapa av förvåning. Ja, jag saknar ständigt min familj... så det gör ont i hjärtat på mig.
Så vad skulle ni göra då ni åkt 55 mil för att fira jul med familjen en vecka och då ni senast såg familjen var ett halvår sen? En vecka låter mycket men är inte mycket tid kan jag garantera. Man hinner ingenting egentligen. Dagarna går undan som bara den och man undrar ju hur sjutton man ska hinna med allt som man tänkt sig. Det gör man sällan. Vilken ångest jag har nu, något fruktansvärt... vill inte tillbaka till Arvika just nu. Vill stanna lite till och umgås med familjen, men för att komma ner på jorden igen: det går ju inte! :'(
Men sen så tänker jag på några få människor som får en att må bra hemma i Arvika och några älskade fina vänner uppe i Medelpad och Jämtland... och det är ni, alla mina vänner, som jag älskar att umgås med och som får mig att känna mig lugn och sansad. Ni får mig peppad att klara av vardagen och ni gör att min syn på saker och ting, då vardagen känns som värst, kanske inte blir fullt så optimistisk som jag vill att den ska vara men åtminstone bättre än om jag gräver ned mig själv i min ångest. Jag vill även säga att jag är oerhört tacksam för de små saker som gör mig glad, såsom små meddelanden på FB eller sms eller sådant som för er kanske verkar obetydligt men som för mig ALDRIG går obemärkt förbi. En STOR kram till er!
Du gjorde rätt i att satsa på familjen, annars hade du suttit och läst dina böcker, fast egentligen inte läst, utan då hade du haft ångest för att du inte umgicks med familjen. I slutändan hade det blivit dubbel ångest, du hade inte umgåtts med familjen och du hade inte lärt dig nåt av pluggandet! :) Kram!
SvaraRaderaBåde du och Daniel är modiga.
SvaraRaderaJag drömmer ibland om att flytta från Arvika och skulle det ske så vill jag inte flytta alltför långt ifrån min familj. Det skulle kännas jobbigt.
En del av mig vill vidareutvecklas och en del av mig vill stanna.